Den man Ismene betraktat som sin far kastar i vredesmod ut henne från sitt hem, borgen Orvisa, och beskyller henne för att vara en horunge. En gammal spådam, som senare fick namnet Annalize, har vunnit faderns öra, och säger sig ha sett Ismenes förflutna. Ismenes mor sänder henne till sina släktingar söder om bergen, och hon får hirdmannen Jerzy och två andra med sig som beskydd.

Vlado är ute på jakt i Erid Wold med sin unge släkting Justin. Plötsligt hörs ett blodisande skrik över nejden, vilket återupprepas gång på gång. Vlado bestämmer sig för att utforska, men Justin tordas inte.

Pavel har sökt sig in i det djupaste av Erid Wold, en skog fylld med kvarlämningar från en svunnen tid. Han hittar det han sökt - en vittrad och övervuxen ruin. När han tränger sig ner i dess källare hörs ett blodisande skrik från dess inre, gång på gång. Pavel måste övervinna lusten att fly.

Skriken har fört Vlado till samma ruin, och han följer sakteliga i Pavels spår. Samtidigt ställs Pavel i en inre kammare inför ett fjättrat och desperat andeväsen. Denne utsätter honom nu för sin mest fruktansvärda uppenbarelse, men kan trots detta inte förmå honom att vända om. Pavel samtalar med henne, för det är en hon, och löser henne från sin fjättring. Pavel samtalar med henne, och kommer att med en rituals hjälp binda henne till sig. Hennes namn är Subeide, och Kalle köper hennes hemlighet.

Vlado påträffar dem sedemera, och spås av Subeide. Det finns något kungligt i hans förflutna, vilket han förnekar, men hans väg domineras nu av svärdets och eremitens arkana. Pavel och Vlado beslutar sig för att slå följe en bit tillsammans.

Ismene färdas med sina hirdmän ner från bergen och mot sitt mål, staden Uthmark. Under ett nattläger anfalles de. Ismene flyr, men bevittnar hur Jerzy fälls av en pil. Hans kropp och lägret plundras av rövare. Dessa tar sig sedan via en undangömd stig upp i bergsmassivet. Bland stöldgodset finns Ismenes häst, som senare kom att gå en hemsk död till mötes. Ismene har inget kvar förutom kläderna på sin kropp, men finner natthärbärge hos en resande köpman.

Vlado och Pavel delar en måltid i skogen. Vlado är skeptisk mot all form av gudatro och diskussionen med den djupt troende Pavel blir hätsk.

Dagen efter så påträffar de tre varandra. Ismene är vilsen, men en vilja till att hämnas har väckts i hennes bröst, varvid Ola köper Hathhallas, hämndens gudinnas, nyckel. Den karismatiska unga damen förmår de båda männen att följa henne längst hemliga stigar upp i bergen, för att söka hämnd och framgång bland dess rövare.

Vid en klar bergsjö påträffar Ismene, Pavel och Vlado de rövare som utförde överfallet mot Ismenes läger. De utger sig för att vilja ansluta sig till rövarna, och Ismene menar sig kunna leda dem till rikedomar. De blir dock avväpnade och tillfångatagna på nåder, då rövarnas kapten, Heppas, vill rådfråga sin hövding. Bland rövarna finns även den kroniskt misstänksamme Rodrik, som ständigt, och med fog, kommer misstro rollpersonerna. Med bakbundna ögon förs de vidare in bland bergen.

När ögonbindlarna fråntas dem har de kommit till det som rövarna kallar Grytan, ett skålformad område med utsikt över Daradja. Här har Bergets egnas (Mountains Own's) tre rövarhövdngar samlats med sina följen. Perikles de Born är Heppas hövding, en lycksökare och opportunist som tagit sig an ett manér han inte riktigt lyckas växa in i. Där återfinns även hövdingen Foldung, Nidings son, vars familj varit rövare i generationer. Den tredje hövdingen, med det minsta följet, heter Lorimer och är ständigt maskerad bakom en tunnhjälm.

Det pågår en fest och en viktig spelledarperson uppenbarar sig. Det är den beslöjade danserskan Lovis. Hon är Perikles kvinna, men är självständig, förförisk och vacker. Hon får snabbt upp ögonen för en av nykomlingarna, Vlado, som inte riktigt vet hur han ska hantera hennes uppmärksamhet.

Ismene introduceras till Perikles. Denne låter sig fascineras av den unga damen och vad hon säger sig kunna erbjuda. Han ska låta henne tala inför alla. Ismene får hela hövdingagillets uppmärksamhet och presenterar sin plan. Hon kan leda sin egen far, herren av Orvisa, på vilken hon vill hämnas, i bakhåll, varvid en saftig lösensumma står att vinna. Foldung avfärdar hela företaget och Lorimer håller sig tyst, men Perikles intrigeras ytterliggare och bjuder in Ismene i sitt tält för ett avskiljt samtal.

Pavel har under festens gång utforskat anden Subeides förmåga som spion. Detta låter Pavel få insikt i den maktbalans som råder mellan de tre hövdingarna.

Ismene snärjer Perikles att hjälpa henne i sitt företag. Han är intresserad av all sorts fägring, och vill gärna ha mer av hennes, men hon värjer sig och lämnar tältet medan Perikles sover av sig sitt rus.

Vlado leds av en tjänarinna till en undangömd plats där Lovis väntar på honom. Vlado frestas men försöker behärska sig, han kan dock inte rå på Lovis förförelse och de blir intima med varandra under stjärnornas sken. Hon är missnöjd med Perikles och vill ha Vlados hjälp att ta sig därifrån.

Pavel vägleder en grupp äldre rövare i deras frågor rörande gudarna. För en av deras räkning utför han ett offer till sin gudinna, Djara Luna.

Ismene blir konfronterad av en arg ung man, Hugo, som säger sig ha sak emot familjen Orvisa. Han tänker följa med på det stundande företaget, och få sin återupprättelse på ett eller annat sätt. Han blir så hotfull att Ismene befarar att hon ska råka illa ut. Han tillhör Lorimers följe.

Det är snart dags för avfärd från Grytan, men Ismene vill först slå split mellan rövarna. Hon låter Vlado drämma till henne och går sedan till Perikles och skyller sin nyvunna blåklocka på Hugo, som hotat henne. Perikles blir indignerad och konfronterar den maskerade hövdingen Lorimer, som är ansvarig för sina mannar. Denne låter sig inte bevekas det minsta, och stämningen är ett tag hotfull. Hugo och fyra andra ur Lorimers anhang följer sedermera med på Ismenes kidnappningsföretag.

Pavel har under natten haft mardrömmar, överförda från Subeides oroliga undermedvetna. Hon fruktar dem som hållit henne fjättrad och pinat henne under så lång tid, och i drömmen är hon jagad av skepnadslösa fasor, vars skratt får blodet att stelna till is.

Sammanlagt blir de 25 som ska ge sig av, men Perikles tar återigen Ismene avsides och säger att hans beskydd och fulla tillit kan hon endast få om hon blir hans kvinna. Denna gång återstår ingen annan utväg för Ismene, utan hon låter rövarhövdingen göra hennes kropp till sin. Det är numera tydligt att Ismenes hämnds-nyckel riktar sig mot Perikles snarare än mot hans kapten, Heppas, som utförde anfallet mot hennes läger. Heppas är trots allt sympatisk, samtidigt som Perikles är något av ett as.

Ismenes plan är enkel. Inom några dagar tänker Rackham, herren av Orvisa tillika Ismenes far, påbörja en färd till kung Gavagh i Heth Moll, hans länsherre. Resesällskapet tenderar att inte vara så stort, så rövarna tänker placera sig i bakhåll.

När de färdas ut från Grytan genom en klyfta ekar ett galet och omänskligt skratt mellan bergväggarna. Det är Subeides plågoandar som hittat henne, men rövarna tar det som ett illavarslande omen. Då stiger Pavel fram. På varsitt krön spejar han ett lodjur och en falk, två älvor i djurhamn. Han åkallar sin gudinna och förjagar dem med hennes maktord. Skrattet klingar ut, och i en sista dramatisk gest välsignar Pavel sällskapet. Många rövare ser på Pavel med nyvunnen respekt, däribland Heppas.

Strax utanför färdens första nattläger påträffar Vlado Lovis samtalande tillsammans med en maelit i Perikles sällskap. Maeliterna är ett folkslag till väster om Daradja som av olika historiska orsaker sällan beblandar sig med sina grannar i öster. De tycks planera någonting. När Vlado visar sig ger Lovis honom en del av sanningen; Maeliten, och två av hans landsmän, ska hjälpa Lovis att komma iväg från rövarna. Hon lovar att komma och dela det jaktbyte Vlado tidigare fält. Hon reserverar de läckraste delarna.

Till rollpersonernas lägereld ansluter sig Heppas. Han söker Pavels vägledning, och denne ser en möjlighet att snärja rövarkaptenen till rollpersonernas plan att söndra och härska. De behöver ett för Djara Luna tillbörligt altare, menar Pavel, vilka återfinnes där vägar korsas. Heppas vet vägen och leder iväg Pavel.

Efter en måltid tar sig Vlado och Lovis avsides. De har sex, men efteråt frågar Lovis om Vlados ambitioner. Eftersträvar han guld, makt, frihet - allt det livet kan erbjuda - likt hon? Nej, Vlado är undvikande i sina svar, allt han vill är lugn och ro, att bli lämnad ifred. Lovis tittar forskande och förstummad på honom.

Heppas har tagit med Pavel till landsvägen, till en plats där den delar sig. Färdas man längst vägen åt väster kommer man till Orvisa, men rövarna håller sig till sina undangömda stråt. Här finner Pavel strax ett mycket oansenligt altare som Djara Lunas kult har dedicerats åt platsens vägval. Pavel tänder ljus och låter Subeide spå Heppas. Något omvälvande kommer ske Heppas i en närastående framtid, menar Pavel och presenterar Heppas vägval via två möjliga stigar - härskarens arcana kan leda honom till hövdingatiteln, dödens arcana leder till hans undergång. Allt kräver att Heppas gör ett aktivt val.

Pavels spådom kom att på ett påtagligt sätt påverka Heppas kommande handlingar.

Någon kommer ridande i sporrsträck längst landsvägen, och Heppas förmår Pavel att ligga i försåt. Det är en postiljon och Heppas dräper dennes häst. Pavel är ingen stridskämpe, och lyckas inte förhindra att postiljonen själv undkommer. De tar med sig postväskorna tillbaka till lägret. Ett av breven är adresserat från Ismenes mor till Ismene, men hon kommer inte ta sig tid att läsa det förrän senare.

Under natten börjar det snöa allt mer.

Rövarsällskapet är förföljt av två älvor, Mesilim och Sheol, som eftertraktar Pavels ande, Subeide. Efter att Pavel förjagat dem i klyftan har de bidat sin tid, men under denna natt vill de göra sin närvaro kännbar igen. En häst drabbas av vansinne, och ställer till tumult i lägret. På dess rygg rider Mesilim, osedd av alla förutom Ismene, som har förmågan att se in i andevärlden. En andarnas kamp föregår mellan Pavel och älvan, allt medan hästen tuggar fradga och sparkar vilt bakut. När ingen sida kan se sig som vinnare, och andliga sår börjar riva i deras inre, sliter Mesilim hästens hjärta i bitar och ger sig av.

Det är den häst som en gång tillhörde Ismene som på så sätt når sin undergång.

Under tiden skrider älvan Sheol in i lägret, där hon påträffar Ismene. Ismene är speciell, hennes skönhet bär drag av det utomvärdsliga. Sheol, i sin tur, har underliga fågellika ögon och hennes kropp täcks av en tunn skrud av fjädrar och dun. Hon är fascinerad av Ismene, men vill betvinga henne, som hon vill med alla lägre varelser. Trots hennes befallning vägrar Ismene att sjunka ner på knä framför henne. Ursinnig men maktlös ger hon sig av igen.

En förrymd bondson, Stevan heter han, spanar in Ismene när denne håller på att klä sig på morgonkvisten. Han blir påkommen och förlorar fattningen. Trots att Ismene vill tala med honom flyr han fältet. Ismene och Pavel kommer senare utnyttja den stackars gossens känslor ganska skoningslöst, men Stevan kommer samtidigt till att sedemera göra en viktig skillnad för dem.

Snöfallet, som infann sig under natten, kommer bara öka i styrka under dagens gång. När sällskapet väl färdats till platsen för sitt bakhåll råder det en veritabel snöstorm.

I Perikles följe så finns det en lång och gänglig svärdsman vid namn Karol. Han har tidigare utmärkt sig för att vara en gnällig och missnöjd typ, något som rollpersonerna omsider vill försöka utnyttja. När den sista etappen mot borgen Orvisa just har inletts, påträffas Karol och hans två otrevliga kamrater på vad sin sida om Vlado. De ger honom ett ordentligt kok stryk, något han inte lyckas värja sig mot.

När de är färdiga tittar Perikles ner på Vlado. Vlado bör hålla sig borta från Perikles kvinna, Lovis, annars kan värre saker hända. Lovis själv, som varit närvarande vid hela incidenten, hånar Perikles och kallar honom för feg. När Perikles inte förmår tygla henne förlorar han prestige inför sina män.

Rollpersonernas subversioner börjar så sakteliga bära frukt. Ismene har fått Perikles att storligen misstro Hugo och hans följe. Heppas är, i hemlighet, inte längre den allierade till Perikles han tidigare var. Karol är allt mer missnöjd. Hugo har en egen agenda som involverar hämnd.

På platsen för bakhållet letar sig landsvägen mellan en skogsbeklädd höjd på ena sidan och en sprucken och söndrig klippa på den andra. Heppas män intar klippan medan övriga upprättar ett provisoriskt läger på höjden. Tidigt morgonen efter stundar själva överfallet.

Pavel har sänt Subeide att rekognosera själva borgen. När hon återkommer berättar hon om mötet med ett vakande sinne. Det är Annelize, kvinnan som nästlat sig in i Ismenes hem och vänt hennes far emot henne. Hon ber Subeides herre att ta sig i akt - hon är väl förberedd. Detta är Pavels första möte med henne, men hon tycks ha en sällsam styrka.

Vlado, som fått stryk, har en bitterljuv refreshment scene med Lovis. De har hett och passionerat sex i sitt nattläger, men efter aktens fullbordan skakar Lovis kropp som av illa tillbakahållen gråt. Tårar börjar beblanda sig med den lackande svetten. Vlado undrar hur det är fatt, men Lovis undviker att svara. Hon lämnar tältet med en sista blick, fylld av saknad, och Vlado lämnas ensam med sina tankar.

Det är gryning, och ett sällskap har siktats lämna borgen. Sällskapet är större än väntat - herr Rackham rider först, i riddarmundering, och bredvid honom rider en okänd yngling, också han klädd i stål. Ynglingens identitet avslöjas först senare. Därefter följer sex väl rustade hirmän, varav två bär armborst. Sist kommer en vagn lastad med allehanda gåvor till Orvisas länsherre, kungen av Heth Moll.

Perikles ryter order, men Karol och hans två kamrater vägrar hörsamma dem. Karol konfronterar sin hövding - ett överfall mot så många välrustade soldater kommer till ett alldeles för högt pris. Perikles dåliga omdöme kommer kosta mången god rövare livet. Perikles situation är utsatt. Heppas och hans mannar är inte närvarande, utan kvar på andra sidan vägen. Några få rövare sluter upp till hans sida, men de flesta tvekar.

Då skrider Hugo och hans fyra män in i skeendet. Hugo vill definitivt inte se överfallet avbrutet, då det är hans chans till hämnd. Hans ingripande vänder vågskålen, och Karols båda kamrater backar undan. Ensam inför sin hövding och Hugo ges Karol möjligheten att ge sig av. Han vägrar ge sig utan strid, och Hugo trär upp honom på sitt svärd.

Rollpersonerna följer det hela passivt.

Rodrick, den lille råttlike rövaren som alltid misstrott rollpersonerna, anklagar nu dem inför alla för att ha stått bakom den split och osämja som råder. Ismene skrider finkalkylerat till svarsmål, och snart har hon fått rövarhopen att hånskratta åt Rodriks sorgliga uppenbarelse. Med tårar brännande nedför kinderna flyr denne lägret och försvinner.

Under den sista halvtimmen innan överfallet sätter sig Ismene ner för att läsa brevet från sin mor. Det som Pavel tidigare återfunnit i postiljonens sadelväskor.

Rackham och hans sällskap sägs vara endast en halvtimmes resväg bort och de närmar sig stadigt - närmar sig den plats där Ismene anordnat ett försåt för sin egen far. Eller den man som fram tills nyligen var hennes far, i alla fall. Hjärtat i hennes bröst slår hårt. När männen väl tagit posto i gömställen vid vägen, är hon nu kvar näst intill ensam på den plats som under natten har tjänat som sällskapets läger. Pavel finns i närheten, och, ja, Lovis är säkert här någonstans också.

För att fördriva tiden, eller kanske för att stilla de förvirrade tankar som just nu rör sig i hennes inre, tar Ismene fram sin mors brev och läser. Brevet är adresserat till Ismene, men förutsätter att Ismene nått Uthmark oskadd. Jerzy dog i rövarnas överfall, och de familjemedlemmar Desirée nämner har Ismene aldrig träffat. Det är egentligen först i detta brev Annalize får sitt namn:

Till Ismene av Orvisa

Till min älskade dotter.

Jag saknar dig så. Borgen ekar tomt och främmande för mig nu när du inte är här. Du har aldrig varit borta från mig så här länge förut, min flicka. Här hemma har mycket förändrats på kort tid, och inte till det bättre. Rackham är nu en ofta förtvivlad man, han dricker stundom hårt och jag vet att han saknar dig, även om han ännu inte törs yttra det i ord. Ge det tid - den dagen kommer när han är beredd att välkomna dig tillbaka, när han åter blir den fader han är ämnad att vara. Det tänker jag se till - jag vill ha min familj tillbaka.

Jag hoppas du uppskattar möjligheten att lära känna min familj. Din morbror Liam minns jag från min ungdom som en mycket vänlig man, och jag tror du kommer kunna tillbringa en bra tid hos honom. När du väl lärt känna honom, bekantat dig med Uthmarks bibliotek och ridit genom det magnifika Erid Wold - så jag saknar den skogen - vet jag att du kan lämna den förbittring du onekligen känner bakom dig. Låt våren komma med hopp till oss alla, för då tror jag det är dags för dig att återvända till oss, din familj. Jag lovar att besvara alla dina frågor då. Hälsa Jerzy från mig; han är en lojal soldat du kan ty dig till.

Med tillgivenhet
Desirée av Orvisa, din mor

[Desirées skrivstil är fulländad, men i följande tillägg blir den spretig, och gåspennan lämnar här och var plumpar på pergamentet]

Den vämjeliga häxan är fortfarande här, och hon förgiftar sinnet hos din far. Hon har tagit sig boning i borgen, trots att ingen vet varför hon har stannat. Hennes namn är Annalize, säger hon. Hon låter sig inte nöjas med att ha jagat dig på flykten. Istället viskar hon ofta i min käre Rackhams öra, och resultatet är skrämmande. Jag vet inte om du vet det, Ismene, men han var i sin ungdom en framstående tornerings-riddare, som om somrarna turnerade runt om mittens riken. Det var på en sådan utflykt, i Newark, vi träffade varandra. Inte långt därefter tog han med mig hem över bergen, och den sommaren är då jag senast såg min familj. Liam kan säkert berätta mer. Om min far. Om varför jag behövde resa. Sedan dess har både min make och jag blivit äldre, och jag har lyckats intala honom att överlämna sporten åt ungdomen. Annalize har förändrat allt detta - hon försäkrar honom att han ånyo kan bli en mäktig kämpe, och han lyssnar, för att han vill tro på det och för att häxan är otroligt förslagen. Därtill plågas min make numera av mardrömmar - han som inte har räds något i hela sitt liv! - och när han vaknar är han rädd och hatisk; han anklagar då både mig och dig för de mest fasansfulla planer mot hans liv. Åh

åh jag är rädd Ismene

Tidigare ikväll hörde jag honom vråla i raseri, och hittade honom ensam i riddarsalen (NEJ hon var också där en bit bort). Det var förskräckligt det jag såg. Hans blick var djurisk och ur hans mun hängde fradga, som om han uppgått i någon form av extasis. Häxan pekade på ett av de tunga ekborden du vet, och med enbart ett slag av sina nävar drämde han skivan mitt itu! Fyra tum massiv ek gav vika FYRA TUM Ismene. Det är omänskligt Han skrattade länge och såg förundrat på sina händer. Jag darrar fortfarande vid tanken och kan för allt i livet inte sova.

[Skrivstilen är härefter återigen korrekt]

Jag somnade till sist, och nu i gryningsljuset vet jag vad jag måste göra. Din tjänarinna, Kasia, såg tydligen allt det som skedde igår, hon med. Idag såg jag henne fly borgen med sina ägodelar, och jag kan inte klandra henne. Detta måste få ett slut - roten till allt ont måste bort. Det faller nu på mig att dräpa Annelize, att förmå min make att bli sig själv igen och låta dig komma hem. Jag är fru av denna borg, och jag kommer lära häxan ångra den dag hon påfrestade min gästfrihet.

Det finns hopp, Ismene. Vid frukosten såg jag din far. Han såg fortfarande på sina händer, men nu rann tårar ned för hans kinder. Jag lade en hand på hans axel, och han omfamnade mig och grät och bad om och om igen om förlåtelse. Jag smekte honom som man gör ett barn, och nu sover han djupt i sin säng. Sedan du reste har Rackham även tytt sig till Iskander, och gett honom många nya ansvar. Jag vet inte om han är helt redo ännu, men din lillebror vill så gärna visa sig parat. Det är många gånger rörande att se. De rider tillsammans mot Heth Moll om några dagar, och det är allt Iskander talar om just nu. Han betyder väldigt mycket för mig, min ståtliga son. Inte heller han ska få komma till någon skada. När de båda männen i huset är bortresta är jag och Annalize äntligen på tu man hand.

Jag kommer att fortsätta skriva till dig när jag får chansen, och oroa dig inte - saker och ting kan bara bli till det bättre just nu.

Din mor, som älskar dig högt - ego diligo vos!

De är de sista självande minuterna innan rövarnas överfall sätts i verket. Ismene har läst ett alarmerande brev från sin mor, och inser att mer står på spel än vad hon trodde. Hennes yngre bror, Iskander, är också del av det sällskap som strax kommer att attackeras. Hon hinner samla Pavel och Vlado, och ber dem försöka se till att inget ont händer Iskander.

Rövarna på höjden har nu lagt sig i försåt så nära vägkanten de förmår, på andra sidan vägen väntar även Heppas och hans män någonstans bland klipporna. Hugo med sällskap har tagit skydd bakom en rotvälta en bit bort. Pavel och Ismene övervakar det hela bäst de kan från lägret. Där någonstans borde Lovis också röra sig.

Omkring dem, ridande på kalla vindsjok, virvlar snön.

Perikles signalerar med en hornstöt att anfallet ska inledas. Pilar, bland annat från Vlado, regnar ner över soldaterna på vägen, och rövare med dragna vapen lösgör sig ur sina gömställen. Både män och hästar tas med överraskning, och ett par hirdmän hinner inte lösgöra sina egna vapen innan de är oskadliggjorda. Från klipporna sker ingenting. Heppas håller sina mannar tillbaka.

Perikles får snart annat att tänka på än Heppas svek. Rackham uppfylls av det onaturliga raseri häxan Annalize har ingjutit i honom. Anfall är bästa försvar, så utan vidare omtanke forcerar den ursinniga och stålklädde herremannen höjden med en stridshammare i hand och en handfull soldater i släptåg. Rövare knäcks och kasseras i hans väg, för den styrka han nu uppbådar är övermänsklig.

Kvar på vägen ligger Iskander kvar, fastklämd under sin dräpta häst, med en pil i skuldran och med enbart en sårad hirdman som försvarare.

Ismene ser hur Hugo och hans fyra följeslagare ta sig ut från bakom rotvältan och rör sig mot hennes bror. Hon och Pavel rör sig ner mot vägen samtidigt som de ser den kvarvarande hirdmannen sätta upp ett fatalt motstånd mot Hugos beslutsamhet.

Där striden är som tätast har tre soldater avskärmats från den herreman de försöker beskydda. De slåss rygg mot rygg, omringade av rövare. Vlado skadas av en armborstskäkta, men genom att ta kommandot över en annan rövare, Karols svekfulle kamrat Bernard, lyckas han isolera och sedan dräpa skytten. Övriga soldater görs ned snart därefter.

Bredbent står Pavel i mitten av vägen och konfronterar Hugo, som står över liket av Iskanders försvarare. Ismene skyddar sin förtvivlade och sårade bror med sin kropp, samtidigt som hon försöker förklara för honom att hon ska göra allting bra igen.

Pavel, en ensam präst beväpnad med ett enkelt kortsvärd, befaller bergens mest kallhamrade anhang att kliva tillbaka. Visst uppbådas en tvekan hos ett par, för Pavels ord är träffsäkra och hans blick viker inte, men Hugo hånar och bespottar honom. Då släpper Pavel lös sin ande på dem. Med ett blodisande vrål och fruktansvärd skepnad höjer sig Subeide över rövarna. Två av dem viker och försvinner springande bort i snöinfernot.

Märkbart skakad vräker Hugo prästen åt sidan, och nalkas Ismene med draget vapen. Den obeväpnade Ismene, uppväxt med alla de privilegier en adelsdam kan vänta sig, står ovetandes inför Rackhams ratade bastard, Hugo, som är här för att hämnas alla de orättfärdigheter han fått utstå. Hon vägrar vika, och med sin lekamen och sin vilja försvarar hon sin bror.

Samtidigt faller Rackham, som tagit sig ner mot vägen igen, Hugos kvarvarande två rövare i sidan.

Strax därefter är det Pavel som högst motvilligt får möta Rackhams vrede. Stridshammaren sveper och Pavel slungas omtöcknad till marken när hammarhuvudet ryker tag i och sliter itu hans rock. Han lämnas utan eftertanke som död. Än finns stående rövare att nedgöra.

Ismene och Pavels kamp liknar mer en desperat brottning. Hugo ryter och sårar henne med sin klinga, men Ismene vill för allt i världen inte släppa. Till sist slår Hugo henne medvetslös. Iskanders öde försvinner ur Ismenes händer då mörkret tar henne.

Vlado och Bernard har tagit sig till vägen igen. Rackham, som fått syn på dem, har förlorat sin hjälm. Fradga hänger från hans käft. Bernard går snart sin undergång till mötes. Vlado visar sig vara en mer ståndaktig motståndare. Vid ett tillfälle slungas han handlöst iväg fem meter av Rackhams styrka, men fler rövare har hunnit samlas innan Vlado har hunnit oskadliggöras. Heppas och hans mannar har så sakteliga rört sig ner från sina gömställen.

På vägen ligger en förtvivlad och illa sårad hirdman. Pavel ser, av ren omtanke, över hans sår och ser till att han håller sig varm. Borgen borde ha spanat överfallet vid det här laget, menar Pavel, hjälp kommer att anlända snart.

När Ismene vaknar till är hennes bror försvunnen. Hennes far är enda i sitt sällskap som fortfarande står upp och är uppträngd mot oxkärran, som dess körkarl försökt vända innan den fastnat i snömodden. Han vägrar att ge sig, men samtidigt vill rövarna ha honom levande. Ismene tar sig upp på vagnen för att försöka övertyga honom att ge sig. Den förvirrade mannen ser oförstående på sin förskjutna dotter - har de fångat henne med? Med nytt ursinne ger han sig på den överväldigande övermakten. Snart är han slagen medvetslös.

Strax därefter finner sig Ismene ha en dolk vilande mot sin strupe.

Vlado har sett Hugo släpa iväg Iskanders livlösa kropp och följer dennes spår. Bland några brustna klippor finner han Hugo slagen medvetslös och strax därefter, i en glänta, påträffar han Lovis tillsammans med två maeliter. Iskander ligger bunden på en släde. Vlado begär att de återbördar Iskander, Lovis vädjar stammande att han ska slå följe med dem. Lovis ropar till i förskräckelse. En tredje maelit har tagit sig runt bakom Vlado och slår honom till marken. Vlado hinner såra sin anfallare innan omtöckningen överväldigar honom.

Lovis, med Iskander i fångenskap, försvinner bort från rollpersonernas räckvidd. Henrik köper nyckeln Letandet efter Lovis till Vlado.

Det är Rodrick, den förnedrade rövaren, som har smugit in i tumultet och nu har Ismenes liv i sina darrande händer. Ismene hade fått dennes kalla stål inkört i sin hals om inte Stevan kastat sig in i handlingen. Den förrymde bondsonen har tack vare Ismenes lockelser och Pavels vägledning kommit att åtrå henne som bara en trånande tonårskropp kan åtrå någon. Stevan och Rodrick tumlar av vagnen, därefter hör Ismene ett skrik och hur Stevan gråter av smärta och skräck.

Hugo ligger inte kvar när Vlado vacklande tar sig tillbaka mot lägret. Rollpersonerna är vid det här laget samtliga sårade och medtagna.

På var sin sida om Rackhams medvetslösa kropp återfinns Perikles och Heppas. Pavel bevittnar hur de båda rövarna sakta börjar cirkulera varandra. Perikles anklagar Heppas för feghet och förräderi, Heppas säger sig vara en mer lämplig hövding än Perikles. Snart börjar deras klingor mötas medan övriga håller sig på avstånd.

Ismene försöker förtvivlat förhindra Rodrick att göra mer skada. Stevan ligger och blöder. Rodrick höjer sin dolk för stick när Vlado återkommer. Han klipper av Rodricks vapenhand med ett hugg. Med sin andra hand tryckt mot stumpen flyr Rodrick återigen fältet.

Perikles är en skicklig svärdsman. Heppas är sårad och blod rinner ner för hans arm.

Hugos skepnad lösgör sig ur snöyran. Han tittar bort mot där Vlado står och Ismene sitter hopkrupen vid vagnen. Vlado och Hugos blickar möts. Hugo väljer att bida sin tid, och försvinner bort.

Vlado, Ismene och Pavel får nu se utgången på Perikles och Heppas duell. Perikles är segerviss men övermodig. Efter ett utfall lyckas Heppas returnera och ränna svärdet i magen på honom. Heppas väljer att inte döda sin nu försvarslösa motståndare, utan vänder sig mot rövarna och frågar om det är någon som motsätter sig hans ledarskap. Hans fråga möts av tystnad.

Likt Pavel tidigare spådde är nu Heppas hövding.

Heppas placerar Rackham, väl bunden, och Stevan, som är illa däran, på oxkärran. Han frågar rollpersonerna om de vill ansluta sig till honom - Pavel har han hög aktning för och Vlado har visat sig vara en mycket duglig krigare. De tackar nej, men Vlado begär en del av bytet. Heppas drar ner två björnfällar från vagnen och ger dem till honom. Sedan försvinner de bort.

Ismene har tagit Rodricks dolk och rör sig mot Perikles. Den avsatte rövarhövdingen får syn på henne och börjar svamla om hur de, hon och han, ska hämnas på Heppas. Han hejdas när han anar något i Ismenes mordiska blick. Han börjar ömkligt försöka kravla sig iväg från den annalkande faran. Han hasplar ur sig ursäkter och böner om nåd. Ismene bänder hans huvud tillbaka, spottar honom i ansiktet, och skär strupen av honom. Ola säljer Hathhallas nyckel. Pavel och Vlado förstummas av Ismenes råhet.

Förutom den sårade hirdmannen Pavel vårdat är de tre rollpersonerna ensamma kvar i livet på den blodbestänkta stridsskådeplatsen. De står inför ett val. Vart ska de ta vägen? Hirdmannen har igenkänt Ismene och menar att hennes svek aldrig kommer kunna förlåtas. Ola köper Den ångerfyllda storasysterns nyckel till Ismene.

Därmed finns enbart ett val kvar för dem - de sätter kraftlöst av efter Lovis och Iskander. Ismene vill ställa allt till rätta igen för sin bror. Vlado vill konfrontera Lovis. Pavel tar sig dit hans gudinna leder honom.